Fällandet av Blekinges största blodbok
Jag arbetar nu med en pjäs, en monolog, som är inspirerad av Lars Noréns dagböcker och därför läser jag dem. Nyss fattade jag att den blodbok som finns i pjäsen på riktigt står i Stureparken i Stockholm, där Lars Norén gått förbi och sen skrivit om det i sin dagbok. Monologen är skriven av Kristian Hallberg, som också skriver pjäsen jag regisserar i Köpenhamn i höst, samt skrivit pjäser som nyss haft premiär på Malmö Stadsteater, Unga Klara och en som snart har premiär på Folkteatern i Göteborg. Frida Röhl är konstnärlig ledare på Folkteatern i Göteborg, liksom tidigare Lars Norén. Hon har även regisserat pjäsen ”Dumma jävla mås”, som är en modern variant av pjäsen ”Måsen”, och jag såg den förstnämnda på Stockholms Stadsteater igår kväll. Jättebra.
”Dumma jävla mås” innehåller flera fiktionslager, t.ex. att karaktärerna kritiserar moderna versioner av ”Måsen”. Roligt. De tilltalar även publiken och ställer frågor till oss. Meta-teater kallas det väl och är något som just Stockholms Stadsteater excellerat i de senaste åren, med flera pjäser där rollerna fått skådespelarnas namn, etc.
Lars Norén skriver i dagboken att han är förälskad i en mycket yngre kvinna, Kirsti, en norsk skådespelare som har en man som heter Eirik. Eirik är nu chef på Dramaten, efter att ha flyttat till Stockholm för att vara chef på Stockholms Stadsteater (vilket han var i några månader bara). Snart har Lars premiär på en ny pjäs på Dramaten. Kirsti arbetar nu på Stockholms Stadsteater och spelar i pjäsen ”Dumma jävla mås”.
Lars Norén regisserade ”Måsen” för flera år sen, på Riksteatern. Lars Norén ville då att Kirsti skulle spela rollen Nina. Istället blev det en annan jättebra skådespelare som spelade den rollen, med sin f.d. pojkvän i rollen som pojkvännen.
Igår spelades rollen Trigorin av en skådespelare som liksom sin roll lämnat en relation med en skådespelande kvinna för en lite yngre dito. Den som spelade rollen Konstantin är konstnärlig ledare för en fri teatergrupp. På en stor branchtillställning blev han måltavla för kritik av sin konst. Jobbigt.
Jag ville tipsa rollen Konstantin, när den bad publiken om råd om hur den skulle få rollen Nina att älska honom igen, att läsa Lars Noréns dagböcker, för där framgår det att livet går vidare och att man kan bli ihop med en annan skådespelare istället, som också är underbar; att livet erbjuder så många lustiga möjligheter och att det är hemskt dumt att avsluta det på egen hand. (Istället var jag tyst och hörde en äldre kvinna i publiken tipsa Konstantin om att ge Nina ett noga utvalt äpple, för det hade hennes man, som nu satt bredvid henne, gjort på deras andra dejt och de hade nu varit tillsammans i 36 år.)
Sammanfattningsvis noterar jag att vi lever i ett litet, litet teaterland, att det kan vara både spännande, jobbigt och elakt att hänga ut privatsaker i offentligheten, att den som spelar metateater öppnar dörren för gränslösheter och att det finns mycket smärta som teaterfolk gräver i, och nu även jag i.o.m. denna text, och jag är inte så säker på att det är bra för hälsan. Men i slutänden verkar alla inblandade ändå ha det ganska bra, vara vänner, eller åtminstone samverka fredligt och göra bra scenkonst och liksom ånga på, på ett härligt och livfullt sätt. Precis som 11-åringen Lars i monologen som jag hoppas kunna spela för glatta livet, snart.
Pelle Hanæus 